Skrivet av Ken Ho

Vårt språkprojekt riktar sig på språk, kultur och historia. Det finns olika orsaker varför vi gör det. En av de viktigaste orsakerna är att vi vill förbättra oss själv. Genom att uppleva hur många olika grupper människor tänker och agerar i olika naturmiljöer, ska vi komma till insikter över vad för livet man egentligen kan ha. I det moderna samhället finns det alltid tryck att anpassa sig till den samhällets normen. Det heter socialisation i sociologi, ett begrepp som hävder att vi är produkter den kulturmiljö som omger oss. Nämligen är våra tankar och beteende inflyttats och bildats av föremål som vi ser i samhället. Det är inte per se en dålig fenomen, därför att människor behöver varandra att utveckla sig tillsammans med, vilken process heter socialisation. Men problemet uppträder när man betraktar det som man omges med som den ende möjligheten. Och det är den vanligaste bilden som vi fått från våra föräldrar och bästa vänner.

Men att kunna få sitt eget beslut över hur man vill utveckla sig är den viktigaste uppgiften som man har för sig. Det är så inte bara därför att självutveckling kan bidra till oavhängighet (både på ett finansiellt och emotionellt sätt), men också därför att densamma kan bidra till en större tillfredsställelse i vårt liv! Vi bestämma vad vi vill, och vi planerar hur vi ska uppnå det!

I det avseende kan en källa av inspiration vara viktig. Många tenderar att förbise hur viktigt det är. Ett vanligt fel är att vi kan tänka allt som vårt hjärna tillåter oss att föreställa oss. Och ja, vårt hjärna är mycket starkt. Det består ingen tvivel. Men samtidigt måste vi medge att livsätt är såsom ett kulturarv, som många människor bygger under tidens lopp. Och när arvet förstörs, kan många kunskaper däröver gå förlorade.  Detsamma sker när ett visst språk och den kultur och historia som vanligtvis överförs till våra ättlingar genom språket, går förlorade. Det ska göra att vi inte mer förfoga över föremål som kan visa oss hur livet skulle kunna vara. Hur mindre mångfald av språk blir, hur mindre möjligheter vi ska känna till hur vi kan leva. Vi är egentligen inte långt borta från det, därför att vetenskapare har beräknat att ett språk dör varje två veckor (när vi antar att hälften av de 7,000 språk som lever kvar sedan begynnelsen av det tjugoetthundra talet ska dö ut i 100 år). Då måste vi ta hänsyn till hur mindre och mindre vi vet över alternativa livsätt och hur våra möjligheter att utveckla oss blir inskränka. Vi upplever mindre och vi vet mindre. Det är tråkigt då!

Att bevara språk, kultur och historia liknar alltså miljöskydd. Vi överför vad vi nu har till våra barn, så att de kan uppleva det och dra sina egna slutsatser hur de ska umgås med det. Vi måste inte bestämma hur de ska leva, utan att ge dem så många möjligheter som vi nu har så att de kan upptäcka dem. Vi måste ta ansvar till att bevara en mångfald av äventyrar för våra barn, så att de kan bli inspirerade av olika föremål.