Skrivet av Ken Ho

Det finns så många språk i världen att ett system behövs för att klassificera dem. Internationellt används ISO 639 för målet. ISO 639 indelas i sex undergrupper. Förutom ISO 639-4, som ger riktlinjer över hur kodningen ska gå till väga, har de övrige fem undergrupperna att göra med att ge 2-, 3- eller 4-bokstavliga kod för varje språk i världen. Undergrupperna bildar också en språkhierarki som motsvarar begreppet språkfamiljer i språkvetenskap. Intressant nog kan de kombineras med ISO 3166 (för landskod) och ISO 15924 (för skriptkod) för att ge en närmare beskrivning över var språket pratas och hur det skrivs.

I början finns det bara ISO 639-1 och ISO 639-2, som ger 2 bokstavliga koder till vanliga och välkända språk i världen. Men sen bevisade det sig vara otillräckligt att koda mindre kända språk och för att ange förhållandena dem emellan, liksom om det finns ett makrospråk som fungerar som ett gemensamt språk i etn språkmiljö där olika mindre språk pratas. Utvecklande av ISO 639-2 möjliggör kodning med tre bokstäver och ISO 639-5 hjälper till att bilda den språkliga hierarkin såsom det är vanligt i språkvetenskap. ISO 639-6 försöker att utvidga kodningen för varje språk till fyra bokstäver, men normen är tillbakadragen i 2014.