Skrivet av Ken Ho

Det är inte lätt att filmatisera romaner. Romaner skrivs ofta från huvudpersons perspektiv och det innebär att det finns många interna monologer. Rädsla, osäkerhet, överlägsenhet, självsäkerhet och andra känslor uttrycks genom att huvudpersoner pratar med sig själv. Tvärtom handlar det i filmer om det synliga och hörbara, vilket betyder att monologer inte fungerar så bra som i romaner.

En annan svårighet härrör från att romaner skrivs detaljrikare och utförligare än en film kan vara. Oviktiga detaljer får raderas eller i alla fall inte ha tonvikt. Berättelsen kan till och med förenklas där bara det centrala handlingsförloppet berättas. Exempelvis berättas det i filmen Femtio nyanser inte att Kate Kavanagh, huvudperson Anatasia Steeles rumskamrat, är i början misstänksam av miljardären Christian Greys motiv. Ms. Kavanaghs misstänksamhet utgör dock i romanen en del av varning att miljardären är en farlig person som huvudperson inte ska ha en närmare kontakt med.

Detta till trots uppfyller musik i filmer luckan. Medan monologer i romaner utgör vad huvudperson tycker och känner, återspeglar musik i filmer detsamma. Det är inte för intet att det utsläppande av filmer går tillsammans med detta av låter som har tjänat som bakgrundsmusik i filmerna. Bilder och musik är filmers två huvudingredienser.